Sex Rex Xerxes

xerxes1Eller jag kanske borde utbrista i ett halleluja för Stefan Herheim. Jag har just sett hans Xerxes och inser att jag diggar hans många ansikten mer och mer. Föreställningen – som kommer från Komische Oper Berlin och Deutschen Oper am Rhein som nu gästar Festspillene i Bergen – liknar på ytan ett traditionellt kostymdrama (Den Nye Opera är också med på att presentera operan i Norge). Emellertid ger blotta valet att teckna med en traditionell pensel märkliga konnotationer till vad som händer på scenen. Vi förväntar nämligen något långt mer spänstigt från Herheim, och därmed spelar det traditionella på helt andra strängar än konservativa sådana. Med hjälp av detta märkligt föråldrade språk skapar Herheim en sinnlig njutning av stort format. Vi får massor av sex och billiga poäng. Det är mer eller mindre buskis.

På ett något djupare plan kan man läsa föreställningen i ljus av motsatsparet insida/utsida. Kulisser som bärs fram på scenen av sångare – jag minns inte om det var en del av en skog eller interiör i en byggnad – vänds. På baksidan lyser namnet Xerxes med stora bokstäver. Dessa blandas om några gånger, och plötsligt är kungen förklarad i ett nötskal – han är inte längre Xerxes men han är Sex Rex, vilket ju är hans namn baklänges samt vad som verkar driva honom. Är det månne föreställningens budskap i ett nötskal? Människan är enkel. Det är sex som driver henne. Vem som knullar vem är hela poänget.

Kanske gör jag min tolkning för enkel men det är i något av det här som igenkännandet ligger. Jag har hört en del hävda särskilt om Händel att hans musik skall rymma alla människans möjliga känslor (jag vet inte hur dessa argumenterar om Händel i förhållande till andra tonsättare). Kanske är det ofta något av problemet med Händeltolkningar. Man försöker att läsa in så mycken emotion i hans musik att det blir pompöst. Herheim gör Händel enkel. Det här är enkel underhållning, och jag undrar om det är just därför som det går så djupt in i oss. Herheim är en mästare i att sätta partituret först, och jag undrar om han genom detta grepp tar Händel på det yttersta allvaret.

Ändå är det inte bara enkelt det vi får höra. Kostymdramat kläs så att säga mer och mer av. Baksidorna av kulisserna blir mer och mer synliga, och efter dryga tre timmar är det inte mycket mer än tomma ställningar som står kvar på scenen samtidigt som kören kommer in i civila kläder. Vi har kommit helt in på insidan.

Jag önskar att jag var långt intelligentare än jag är så att jag kunde presentera en riktigt smart tolkning av vad det här betyder. Det kan jag inte så därför bara nöjer jag mig med att påpeka det och samtidigt fastslå hur elegant gjort det är. Kör, orkester, dirigent och solister var dessutom alldeles strålande – särskilt dirigent och orkester som verkligen svängde otroligt tillsammans! När det dessutom är 25-30 graders värme och inte ett moln på himlen är det helt underbart att vara tillbaka i Bergen igen.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR