En icke-recension av några som förtjänar bättre

Jag hade verkligen sett fram emot att skriva om Schola Cantorum, vilket är min favorit av norska körer. Det är med ett visst mått av stolthet att jag först gärna drar fram mitt omtalande av kören 2005 i Ballade.no (märkligt nog är artikeln nu flyttad till MICs sidor, läs den här). Kören då var närmast fullständigt negligerad av pressen, och jag tror att mitt omtalande var den enda seriösa recension de fått någon gång. Stoltheten uppstår för att jag lyfte fram dem från tomma intet några få veckor innan de vinner Grand Prix i Tolosa, vilket borde varit starten på en äventyrlig karriär för kören. De får dock fortfarande inte den uppmärksamheten de förtjänar, men de är inte längre helt negligerade i alla fall (för övrigt hade det ju varit fint om Morgenbladet önskade att jag skrev om konserten…)

Konserten 2005 där jag omtalade kören som ”aftenens høydepunkt” var en hyllningskonsert till den 90-årige Knut Nystedt, och Schola tävlade om uppmärksamheten med tre andra körer. Jag hade alltså inte mycket plats, men det här fick jag i alla fall säga om dirigenten Tone Bianca Sparre Dahls interaktion med kören:

Bare gjennom å løfte sine hender fremkalte Tone Bianca Dahl en lyrisk og aldeles nydelig klang, og det ble ikke noe mindre bra av at Schola fikk scenen for seg selv [de sjöng först med Grex Vocalis].

Dahl er kompromissløs som dirigent i sine krav til organisk frasering og fantasifull nyansering. Hun lar koret puste musikalsk, som om pusten ikke er et avbrekk, men en musikalsk bestanddel. Hun lar koret resitere tekst, istedenfor bare å synge pene melodier, og ikke minst har hun en fenomenal rytmebeherskelse, noe som sårt trengs når man har med sangere å gjøre, som vanligvis er svake på det sistnevnte. Schola har ikke like gode sangere å ta av som Solistkoret har, men med en fullstendig utnyttelse av korets sangere istemmer undertegnede i publikums bravorop og trampeklapp.

Jag har emellertid svårt att med min integritet i behåll kunna rosa kören på samma sätt nu. Det beror inte på något sätt att kören var dålig, men helt enkelt för att jag fick plats långt bak under orgelläktaren, och jag hörde alls inte bra nog för att ärligt kunna diskutera de detaljer som jag hörde 2005 och som jag hört flera gånger därefter. Jag tror därmed att jag sätter punkt här och låter kören förgylla resten av förmiddagen genom min cd-spelare.

Oslo Domkirke, 13/4, 2012
Schola Cantroum, Kringkastningsorkesteret, Kåre Nordstoga, Marianne Beate Kielland, Halvor F. Melien
Kverno, Saint-Saëns, Duruflé

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR