Sällsynt meningsfullt programhäfte

Jag har inte förstått varför man skall ta betalt för programhäften. Summorna som kommer in är alltför små för att det skall vara administrationen värt. De stora slantarna kommer in genom annonsörer och sponsorer som får visa sig fram i häftet, och vore det inte en bättre idé att ge dem maximal exponering genom att gratis distribuera programmet? Vidare handlar det om att förmedla musiken samt att bygga framtidens publik. Ett programhäfte skall väl vara mer än glansiga bilder? Närmare bestämt skall det innehålla en eller flera informativa texter om musiken som skall spelas.

Härom veckan var jag på Göteborgsoperan för att se Trollflöjten, vilket du kan läsa om här: https://www.magnusandersson.no/nyskapande-trollflojt/. Emellertid blev jag så pass imponerad av programhäftet att jag har lust att här skriva några rader om vad de lyckats fylla programmet med. Det är så pass intressant att jag gladeligen betalar 40 kronor för det, även om jag menar att man även med ett så pass omfattande programhäfte bör diskutera huruvida det inte borde vara gratis.

Programmet är inte bara omfattande, men jag blir också tagen på allvar som läsare och musikälskare. Det förväntas att jag faktiskt är intresserad av Trollflöjten och möjliga tolkningar därav. Den vanliga hur-känner-du-inför-produktionen-journalistiken är helt frånvarande från det här programmet. Vad innehåller det så?

Synopsis är mycket omfattande, och det är skrivet av regissören. Därmed antyds flera av hans ställningstaganden.

Så följer en kort historia om uruppförandet, skriven av Astrid Pernille Hartmann.

Dirigenten Henrik Schaefer berättar så om hur otaliga skoluppsättningar i hans barndoms Tyskland gav honom Trollflöjtsallergi, och på ett levande sätt antyder han möjligheter i dagens tolkning av verket, på bakgrund av Karajans och Böhms gamla tunga tolkningar av verket.

Giorgia Grilli, forskare i barnlitteratur vid Universitetet i Bologna, skriver om sagostrukturer. I en mycket kort text får hon plats till att lyfta upp en rad olika typiska strukturer vid sagor. Det handlar om initiationsriter, om övergång från barn till vuxen, om metaforisk död, om prövningar, kärlekens väsen, möjligheten att alls älska, och mycket mer.

Journalisten och sångerskan Katarina A. Karlsson börjar i Mozarts tid och tecknar ett porträtt av operans funktion, av dess roll som underhållning, om ekonomiska förhållanden, om Mozarts förhållande till döden samt berättelser ur hans och Constanzes liv. Detta knyter hon så ihop med Rikard Berqvists regi, och kopplingen till Paulo Coelhos Pilgrimsresan, den österrikiske Fritzl och framför allt Carlos Castanedas märkliga andliga skriverier. Detta ger såväl operan generellt som den här uppsättningen speciellt en djupare mening.

Dramaturgen Göran Gademan pekar så på en rad faktum om operan som närmast helt blivit glömda. Viktigast av dessa är hur den var avsedd att utspelas i ett forntida Egypten, och plötsligt ger hänvisningarna till Isis och Osiris mening på ett sätt de sällan brukar. Han visar också till att det var Ingmar Bergmans påhitt att låta Pamina bli Sarastros dotter, vilket så gått i arv hos otaliga regissörer. Hos Mozart och Schikaneder är hon blott dottern till Nattens drottnings namnlöse och döde man. Gademan rasar så raskt igenom säregenheterna vid en rad väsentliga svenska och göteborgska uppföranden av Trollflöjten.

Näst sist möter vi en halvpoetisk text av instuderaren Rut Pergament om andra möjliga teman som kan tolkas in i Trollflöjten. Verket blir en bildningsresa genom den franska revolutionen, Rousseaus musikestetik, psykoanalys, genreblandningen i verket, och mycket mera som Pergament inte sammanfattar i en enkel konklusion – något som är en konklusion i sig självt rörande verkets mångfacetterade ansikten.

Helt till slut kan vi läsa åter en text av Astrid Pernille Hartmann om Papageno som möjligt alter ego för Mozart, och huruvida vore det om Papageno var en sidensvans? Genom folktro och gammal vetenskap visar hon hur operans teman kan läsas som en analogi till sidensvansens väsen.

Trollflöjten är förvisso makalös underhållning, men såsom all god humor på riktigt hög nivå vidrör den vad det vill säga att vara människa. Omfånget av texter och djupet av dem är upplysande om Mozarts verk. De visar hur konst kan inspirera till att tänka långt fler tankar än de som är explicit tematiserade i ett verk. Måhända säger programmet lite om människan Mozart, men det säger oerhört mycket om vad det är att vara människa eller vad det kan vara att vara människa – i vår eller i hans tid. Det här programmet är förebildligt för vad ett programhäfte för en opera kan innehålla.