The Shadows of Silence, verk av Sørensen, Lutoslawski, Kurtág och Dalbavie
Leif-Ove Andses, piano, Bayerska Radions Symfoniorkester, Franz Welser-Möst (dir.)
EMI
Jag känner inte igen Andsnes. Jag hittar inte den sakliga, något torra pianisten, han som håller tillbaka, han som är korrekt, som nästan verkar ha en rädsla för att sticka ut annat än med fläckfri perfektion. Istället finner jag en varm pianist som ömmar för de små händelserna i musiken, som tar sig tid, som kan förstora dessa små händelser, som visar vad han finner vara viktigt i musiken, och det inte bara från ett strukturellt perspektiv, men även rent sinnligt. Låt vara att jag fortfarande har till godo att höra att Andsnes tar i instrumentet och att det blir magi, att han berättar en egen historia genom klangens säregna karaktär, men här har han en helt superb behärskelse av klangen som dynamiskt element. Däri ligger något av det sinnliga, och däri manifesteras även hans strukturella förståelse.
Sørensens Lullabies blir en romantisk pärla. Lutoslawskis Pianokonsert blir ett fyrverkeri samtidigt som han tecknar mycket med bred pensel, med romantiska gester över texturen. Kurtágs Játékok är sannerligen en rad med lekar eller spel, vilket är vad titeln betyder. Allt är omsorgsfullt karaktäriserat med ömsom ohämmat och elegant virtuoseri, och andra gånger i några få eftertänksamma noter. Marc-André Davbavies Pianokonsert är nog mera imponerande spelat än dess skalfigurer och oktaver är intressanta att lyssna till, och Bent Sørensens The Shadows of Silence, som sätter punkt för plattan, är en klangorgie där ständigt upprepade toner balanseras olikt, vilket framkallar en lek med övertoner, just som kyrkklockar kan klinga, vilka inspirerat detta verk. Jag kommer särskilt vända tillbaka till den eminenta inspelningen av ett lika eminent verk, nämligen Lutoslawskis Pianokonsert.
