Kongress-prat och något om Artistic vs. Performance Research

konferanse i stockholm, musikkvitenskap og artistic research

I förra veckan var jag i Stockholm för den nordiska kongressen för musikvetenskap som går av stapeln vart fjärde år. Jag måste säga att jag börjar bli en ganska råbarkad konferensdeltagare. På vägen har gjort mig ganska många reflektioner över varför jag fortsätter att resa på konferenser, och jag är inte alltid övertygad om vikten av resandet. De jag har tvivlat på mest är konferenser såsom den i Stockholm, nämligen helt allmänna konferenser som täcker ett stort område – i det här fallet: hela musikvetenskapen. Det kan vara svårt att hitta en relevans för mitt forskningsfält på en konferens såsom denna, och närmast hela konferensen kan förlöpa utan att jag hittar några av mina ämnesfränder.

Emellertid kommer jag att fortsätta att resa på den nordiska konferensen även i framtiden, och det är framför allt tre anledningar till det. 

Uppdatering

Man blir uppdaterad på vad som rör sig i musikvetenskapens värld(ar). Man kan dock fråga sig varför man skall höra en presentationer, som sällan flyter särskilt bra, när man istället kunde läsa en artikel och få med sig mer information på kortare tid. Saken är den att man är bland andra fackpersoner, så man kan ganska plötsligt hamna i diskussioner om ämnen som man alls inte har ett nära förhållande till, vilket kan visa sig ha metodiska och teoretiska implikationer för ens eget ämne.

Eget fält i annat perspektiv

Kanske ännu viktigare är att ens egen presentation blir bemött av forskare med helt andra fackfält än ens eget. Visserligen får man sällan särskilt mycket konstruktivt ut ur de som kommer från andra ämnesfält, men det handlar om hur mitt fält kan ställa sig i förhållande till andras och om det alls får något erkännande.

Jag måste säga att jag sällan varit så nervös för att hålla min egen presentation såsom inför den här konferensen. Under våren började jag arbeta med Laura Macy, som vid sidan av att vara redaktör för Ashgate också är frilansande redaktör. Hon har gjort en del jobb som korrekturläsare för mig, men jag ber henne komma med redaktionella synpunkter också. Jag sätter hennes svar högt, och när hon kraftigt ifrågasatte om jag verkligen skulle presentera mitt material i Stockholm, då blev jag minst sagt nervös.

Jag försöker att tala utövarens sak, men jag gör det från musikvetarens perspektiv. Detta resulterar i några kontroversiella påståenden som hon menade att jag argumenterade för alltför dåligt. Har du lust att själv avgöra saken kan du läsa min presentation här.

Responsen jag fick i Stockholm var dock mycket bra, vilket jag faktiskt blev något förvånad över. Det är säkert vissa musikvetare som tänkte illasinnade tankar, men jag blev mycket glad över att jag nådde fram till några få med mina påståenden. I korthet menar jag att jag får säga två väsentliga saker.

Det ena är att en klingande tolkning är ett kunskapsproducerande uttalande i sig. Detta är förutsättningen för hela min kunskapsproduktion runt två inspelningar av Finn Mortensens Symfoni. Det andra är att jag, med hjälp av den kunskapen jag utvinner från inspelningarna, kan bidra till en ny förståelse av Finn Mortensen och hans verk som en ren partiturläsning inte kan bidra med. Den klingande kunskapen kan inte bara sättas i ett historiskt perspektiv, men den kan framstå som självständiga uttalanden med vilka vi kan argumentera för en annorlunda syn på musikhistorien generellt och på Mortensen och hans Symfoni speciellt. Jag är mycket glad och tacksam att delar av det musikvetenskapliga fältet är redo att erkänna insikter såsom dessa.

Paneldebatt

Jag måste också nämna paneldebatten på temat Artistic Research, vilken ägde rum på konferensens sista dag. Själva termen har många många förklädnader, men jag tänker även på mitt modersmål använda det utrikiska låneordet. Något som slog mig i den debatten var hur samtliga deltagare i panelen hellre kan placeras innanför fältet Performance Research än Artistic Research. Vi var teoretiker som närmar oss konstnärligt klingande fält. Visserligen tror jag att vi alla hade bakgrund som musiker, men i det mesta av vår egen forskning använder vi inte eget utövande som ett centralt element, och vi kan därmed egentligen inte sägas vara primära exponenter för Artistic Research.

Skall det så vara så väsentligt? Tja, anledningen till att vi satt i panelen är ju att vi på olika sätt bestämmer – genom att sätta en dagordning eller genom ledarskapspositioner – hur fältet Artistic Research skall utformas för framtiden. Vidare kan våra roller ses som en miniatyr av hur forskningsfältet administreras. Artistic Research håller fortfarande på att utformas, men det är primärt ”gamla” teoretiker som håller i tyglarna när det gäller att tilldela anslag för vidare forskning samt för att etablera ämnets diskurs.

Dricka vin

Jag sa att det fanns tre anledningar till att resa på allmänna konferenser, och den sista kan uttryckas politiskt inkorrekt, nämligen att man reser för att dricka vin. Relationsbyggande är en mycket väsentlig del av konferenslivet. Det handlar inte bara om att hålla sig uppdaterad på vad andra gör, men om att visa framfötter, att skapa kontakter för egna projekt, att bli inviterad till att skriva i antologier, och inte minst handlar det om att utveckla sig som musisk tänkare genom att samtala i lång tid över musikens mysterium. Kan det göras med ett sinne som vinets välsignelse har öppnat för att utvidga tankens krumsprång är det bara att ödmjukt tacka.

John Cage

Av ovan nämnda anledningar kommer jag att fortsätta resa på den nordiska kongressen, och jag kommer att resa på andra allmänna konferenser. Nästa gång jag packar resväskan för en konferens bär det emellertid av till York och en konferens för facknördar som specialiserat sig på John Cage.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR