Musikvetenskap i rörelse

Alexander Refsum Jensenius har destillerat den kunskap han vunnit genom sitt doktorsgradsarbete, och resultatet heter Musikk og bevegelse. Ett av mina egna hjärtebarn i musikforskningen är att komma bort från den märkliga föreställningen vi har om Verket som det ultimata uttrycket för musiken och det enda dokument genom vilket vi kan studera musiken. Vilken lekman som helst vet att det här är en märklig uppfattning. Musik är något vi möter i framföranden, men det ignorerar en lång rad musikvetare. Önskar vi studera musik måste framföranden få minst samma vikt som det döda partituret. Framföranden är gjorda av levande människor av kött och blod, och det är där Jensenius’ projekt ligger.

Musiken sätts i rörelse av kroppar, vilket är ett av områdena han studerar, och annars handlar det om hur rörelse fungerar som metafor för klangen eller musiken. Personligen menar jag att han är mest intressant i början av boken då han avgränsar sitt område och argumenterar mot den stela verkuppfattning jag nämnde ovan. Hela boken kan läsas som en omfattande definition av en lång rad begrepp med vilka vi kan tala om alla tänkbara och otänkbara aspekter av musikrelaterad rörelse. Trots att boken är skriven mycket lättfattligt och levande är den ändå spränglärd. Den som skall studera ämnet kommer att finna Jensenius’ bok helt ovärderlig. Problemet med den är dock att den gapar så brett. Författaren täcker så att säga allt inom ämnet, vilket gör att i alla fall undertecknade blir frustrerad därför att jag vill veta långt mycket mera om de enskilda teman han tar upp. Ändå, för oss som inte är hemma i ämnet är Jensenius’ bok en spännande odyssé i okända musikvetenskapliga landskap som tar oss genom luftpianospel, dans, rörelsekurvor, Labans rörelseanalys, ekologisk musikvetenskap, och långt mycket mera.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR