Michaela – igen och igen

Vad ska egentligen till för att göra Carmen aktuell idag? Jag talar om rollfiguren – inte om operan. Denna uttjatade rollfigur blir för mig bara en kliché. Hon är den inkarnerade sensualiteten, hon är friheten som inte kan fångas, hon är objektet som alla män begär, och hon är känslans fria vilja. Sagt med andra ord är hon en bild på den ego-tripp av självförverkligande som varje såväl kvinna och man verkar rida på idag. I strävan efter att bli sig själv vågar hon inte vinna därför att hon vägrar godta förpliktelser. Måhända förstår hon att döden är större än henne när hon ser den i spåkorten, men det förändrar henne inte.

Michaela är hennes raka motsats. Ser vi henne ur vår tids perspektiv är hon förfärligt otidsenlig. Hon älskar Don José och är honom trofast. Hon är ett stöd för hans mor som hon går i kyrkan med, och hon är en budbringare som erbjuder hans räddning om han skulle önska att ta emot. Vidare har hon både principer och hon är förlägen. Kort sagt är hon ett rikigt våp. Allt är fel med henne, eller skall jag säga liksom-fel? Ändå är det något av detta som fascinerar mig vid henne. Hon har en styrka som Carmen är befriad från, och den sitter i något mera än att hon har en moralisk standard. Kanske det som fascinerar mig mest är hur dessa två motpoler har fungerat i de uppsättningar jag har sett av föreställningen. Jag har tillgodo att höra en Carmen som övertygar mig, och Michaela är oftast kvällens ljuspunkt.

Så är också fallet när Ingebjørg Kosmo tolkar Carmen. Hon har charm i stor utsträckning men inte ett mörker i rösten för att varken bära den musikaliska satsen eller för att göra Carmen mångfacetterad nog. Marita Sølberg gör scenens absolut starkaste prestation. Hon har Michaelas oskuld i klangen samtidigt som hon kryddar det med något okänt, men något som inte harmonierar med den viljelösa som blott följer en främmande mans mor till kyrkan. Detta något gör att jag inte förstår hennes personlighet, och det fascinerar mig. Vänder vi blicken bort från rollfiguren finner vi en makalöst vacker röst med kärna i alla register som bär i kraft av hur hon spelar med varma klangfärger.

Soustrot visar att orkestern växer. Aleksandrs Antonenko som Don José var en osäker skådespelare med en volumiös röst, men vad hjälper det när han inte har varken jämnhet i rösten eller smak nog till att tolka den musikaliska satsen. Det var omöjligt att förstå hans vansinne. Ole Jørgen Kristiansen gjorde också föreställningen mystisk. Med en så tandlös insats är det obegripligt att Carmen skulle falla för honom.

20/4 Den Norske Opera og Ballett
Bizet: Carmen

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR