Mer än bara underkläder

För oss som är svaga för fina underkläder är detta en utmärkt produktion. Violetta sjunger stora delar av första akt i negligé och kroppen är inte helt oäven. Emellertid skall det långt mera till för att göra La Traviata spännande. Jag förstår operans historiska värde som den första med ett helt realistiskt vardagligt tema, som lyfter upp mattorna och skrapar upp skiten som de fisförnäma inte ville se. Jag förstår bara inte vad storyn skall ha att säga oss idag.

Jag har tidigare skrivit om regissören Robert Carsen, och det har inte varit i särskilt positiva ordalag. Här lyckas han dock. I ouvertyren tar horan Violetta (som alltså ser utsökt ut i sina härliga underkläder) emot pengar från en rad kostymklädda män, vilket tydligt hänvisar till sättet hon tjänar sitt levebröd. Hon är inte lungsjuk men sprutnarkoman, och istället för att hosta mitt i akten får hon abstinens. Alfredo är maniskt upptagen av henne och fotograferar henne konstant. Hon fascineras av honom, men till skillnad från i de flesta produktioner övertygar hon sig själv i sin avslutande aria om att hon aldrig kan förälska sig (ja-ja, vi får se senare hur det går med det när andra och tredje akt börjar). Emedan hon sjunger sin kärleksduett med den från fjärran ekande Alfredo tar hon emot en ny kund, och ridån går ned då hon intensivt kysser en annan man. Denna produktion är ypperlig teater. Tempot är högt och jag förstår inte hur outsägligt uttråkad jag kunnat vara tidigare när jag sett akten.

Det var dock nära att jag slutade se på den. Kören var hopplöst orytmiska några gånger, solisterna bara orytmiska och huvudpersonerna är inte direkt imponerande. Carson lyckades ändå koppla greppet i kanske den mest imponerande regin jag sett i La Traviata. Jag återkommer med rapporter från andra och tredje akt.

La Traviata (Teatro La Fenice)
Lorin Maazel, Robert Carsen, Patrizia Ciofi, Roberto Saccà, m.fl.
TDK

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR