Levande musik

Levandemusik

Få koreografer låter sitt musikaliska intresse speglas i dansen såsom Nacho Duato gör. Han är som en gammal klassiker som låter dansen vara musikens underdånige tjänare. Ändock: begränsningar är frihetens nödvändighet. Absolut frihet kan endast resultera i nonsens då absolut frihet inte kan tolkas i förhållande till normer. Duatos möjligheter till att vara fri innanför musiken blir obegränsad när han låter dansen springa ut ur musiken.

22/9 2012, Den Norske Opera ogBallett

NachoDuato: Multiplicity – Forms ofSilence and Emptiness

Multiplicity – Forms of Silence and Emptiness bygger på musik av Bach. Det är befriande att se humorn i hans verk. Underbar är den scen där en manlig dansare spelar på sin kvinna som hon vore en cembalo. Vid avslutat verk viker han ihop henne som en fällkniv och bär ut henne. Musiken som sådan blir så lika mycket dansens tjänare, och inte minst framstår den med en humor och en lekfullhet som ofta försvinner i vårt alltför allvarliga musikliv.

Duato tecknar inte bara med humorpenseln, men han tar hela karaktärer på kornet, och inte minst visar han fram musikens gestik. Jag tycker ofta att det är trist när man får höra inspelad musik på föreställningar istället för levande sådan. Den här gången menar jag dock annorlunda. I programmet står det att verket öppnar med arian från Goldbergvariationerna, men det är närmast fel att säga så. Det är nämligen Glenn Goulds tolkning av den, och denna kan knappast sägas vara annat än unik. Dansen är inte skriven till en musik som skall tolkas, men den är skapad till en bestämd tolkning. Det är för övrigt inte bara Goulds tolkning som är ypperlig i den här föreställningen.

Att Duato valt just Goldbergvariationerna för att såväl öppna som för att avsluta verket sätter dock fingret på en väsentlig problematisk poäng vid dansverket. Att öppna med öppningen på Goldbergvariationerna skriker efter just variation. Det antyder en tanke om att verket är helhetligt på något sätt. Förvisso kunde man säga att Multiplicity handlar om en mångfald av olika sätt att tolka Bach genom dans. Musikvalet blir emellertid tablåaktigt, och likaledes framstår dansen som en rad mycket kreativa nummer som dock inte är särskilt nära förbundna. Det är dessutom problematiskt för verkets övergripande dramaturgi att Duato övertygar bättre i första avdelningen, vilket gör andra halvan av verket något långtråkig.

Trots några kritiska poäng är föreställningen ändå en mycket intressant manifestation av hur musik kan gestaltas i rörelse, och den rekommenderas härmed varmt.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR