Dansen är begränsad i sina möjligheter till att referera språkligt, för att inte tala om hur lite den kan resonera. Samtidigt betyder dansen, liksom alla konstformer, sig självt. Poängen med dans är rörelsen. Det är ovanligt idag att välja att berätta en så konkret historia som koreografen Kristian Støvind gör med sitt återberättande av Tarjei Vesaas’ Is-slottet. Föreställningen hade premiär på Den Norske Opera og Ballet igår kväll.
I inledningen ser vi klassen som protagonisterna Unn och Siss går i. Alla i klassen härmar rörelserna till Siss, och det står klart för oss att hon är klassens ledare. Vi kan med enkelhet följa mötet mellan Siss och klassens nya flicka, Unn. Vi ser hur de träffas efter skolan och leker, hur Unn inte kommer tillbaka till skolan, och scenen där de letar efter henne är bitvis mycket elegant. Hela lokalsamhället letar efter Unn med ficklampor, och ljusspelet blir till en unik dans. Siss går sedan in i sig själv, och Støvind klarar av att ge illusionen av att tiden går vidare på ett självklart sätt. Det är inte bara ovanligt att välja ett så konkret berättande idag, men det är ovanligt att genomföra det med en sådan tydlighet.
Emellertid ligger tydligheten också föreställningen i fatet. Föreställningen refererar som sagt tydligt, men på vilket sätt betyder dansen sig själv också? Just i möjligheten att inte utsäga har dansen en ypperlig möjlighet att problematisera och psykologisera. Såväl Støvind som hans dramaturg Bibbi Moslet lägger vikt på hur väsentligt det är att låta Unns hemlighet – det hon bär på som vi alla kan se men som aldrig konkretiseras – just få förbli en gåta (Moslet) som inte skall få ett svar (Støvind). Emellertid är det i sådana frågeställningar som konsten är som allra mest fantastisk. Just i att dansen undflyr betydelse kan den potentiellt belysa existentiella frågeställningar.
Föreställningen kommer dock aldrig till det stadiet där vi möter ett mera intrikat berättande. Koreografin radar upp klichéer utan att dessa nödvändigtvis tänjs så att de får lov att träda fram med nya betydelser som kunde skapa det inre dramat som saknas i föreställningen. Støvind har dessutom utmaningen att skapa en dans för vuxna som agerar barn. Han kommer emellertid inte längre på det planet än till det nämnda konkreta berättandet, vilket jag bl.a. exemplifierade med hur alla barnen härmar Siss. Emellertid saknas en psykologisering eller ett annat djup än den enkla symboliken.
Föreställningen är ändå värd att se såväl för sitt tydliga berättande som för den eleganta scenografin och den beställda musiken från Terje Isungset.
1 hendelser på “Att betyda för mycket”
Kul att du tycker att föreställningen är sevärd. Själv så älskar jag både Vesaas bok och Kristian Støvinds koreografi och grät mig igenom stora delar av föreställningen då jag verkligen kunde känna både kärlek, osäkerhet och smärta hos dansarna.