Kontraktsbrott

28/10 2008, UMA (uruppförande)
Carte Blanche, Örjan Andersson (koreografi), Jens Sethzman (scenografi och lysdesign), Nina Sandström Hallberg (kostymdesign), Pan sonic, Akira Rabelais (musik)
Scene 2, Den Norske Opera & Ballett

UMA har en underbar början. En ensam karl kommer ut på scenen. Det är dansföreställning, men han agerar inte med kroppen utan med munnen. Han berättar om rörelser. Han berättar om dansen han inte dansar. Han låter oss dansa. Han för rörelsen in i våra föreställningar, i vår fantasi. Men den är inte tillräcklig. Tanken går bet. Bara kroppen kan uttömma kroppens uttryck – och knappt nog är den tillräcklig. Vi kan inte föreställa oss vad han berättar om. Fast kanske anar vi, men rörelsen ger inte mening. Inte helt.

Ändå förstår vi på ett sätt. Han blir tyst ett ögonblick. Så dansar han vad han berättade. Vi ser. På ett sätt ser vi vad vi tänkte men det är nog helt annorlunda. Men samma. Tiden förlöper. Han påbörjar en ny sekvens, precis som han vid första berättandet hävdade att han skulle göra, men en bit ut i sekvensen säger han istället att han går ut. Kroppen går också ut.

Så får vi höra hans tankar om föreställningen. Om dens källor och konstnärliga nödvändighet. I programmet läser vi: «UMA er en intens forestilling om hvordan dans blir til, signert den anerkjente koreografen Örjan Andersson.» Kontraktet är skrivet. Föreställningen handlar om tillblivelsen av en föreställning.

Vi ser vidare. Jag letar. Försöker finna tillblivelsen. Ser sekvensen från början berättas som ett omkväde. Ser den av två eller många dansare. Ser den i fragment och med långt andra uttryckskvaliteter. Ser förändringen och konstansen. Är det tillblivelsen jag ser? Ser andra tydliga fraser. Upprepningar som byter mening i nya kontexter. Är det tillblivelsen?

Andersson släpper sin inledande berättarröst. Föreställningen tunnas ut i abstraktion. Jag blir sittande för att leta. Länge letar jag innan jag inser jag inte kan skriva på Anderssons kontrakt. Han ger mig inte tillblivelsen. Han ger mig föreställningen, men jag vill ha tillblivelsen. Det var den han lovade. Lite irriterad inser jag hur jag sett förbi mycket av berättelsen för att jag letade efter något annat.

Vi läser i programmet:
Det var en gang en mann som lette etter noe han hadde mistet. Han fikk selskap av en annen mann som lurte på hva han drev med. Den første mannen svarte som sant var at han lette etter noe.
– Hvor mistet du det da, sa den andre mannen.
– Der borte i mørket, svarte den letende.
Noe forbauset svarte den andre mannen – men hvorfor leter du så her?
– Fordi det er her det er lys, svarte mannen.


Efter föreställningen bad jag min vän Henning finna något i foajén till operan. Han blev perplex, för han visste inte vad han letade efter. Måste vi inte veta det? Kan vi finna något om vi inte anade att vi letade efter det – om så anelsen blott uppkommer i efterhand genom att vi märker att vi blev överraskade? Andersson leder paradoxalt nog åskådaren in i mörkret genom att visa honom ljuset.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR