Jo Strømgren som Jostein Gaarder?

Båda de i rubriken nämnda artisterna har geniala drag i sitt skapande, om än de verkar innanför helt olika grenar av konsten. Gaarder är oöverträffad med sina pedagogiska liknelser och idéer, och Strømgren är en mästare på att skapa situationer. Båda skapar alltså en handling som man inte kan annat än bli fullständigt medriven av. I Jo Strømgrens Årstidene möter vi situationskomik i långa rader. Det är helt obetalbart att se hur ensemblen dansar med bomber i famnen som om de vore blommor i de Schweiziska alperna och vi befann oss i Sound of Music. Det är en matadorliknande karl som är en av flera genomgångsfigurer i föreställningen. Han har gipsad fot och han verkar ha ett ägandeförhållande till personerna och situationerna i de fyra tablåerna eller novellerna som Vivaldis fyra årstider utgör. Att se honom bli överkörd av en gräsklippare, eller att se slaktaren som hela tiden jagar föreställningens hundar med en groteskt stor slaktkniv, det får en lätt att vika sig dubbel i skrattsalvor.

Ja, Strømgren får oss att se balett som genre annorlunda. Han visar oss pinsamma situationer, leker med politik och makt, men hela tiden med ett stort leende på läpparna, han tematiserar relationer mellan människor, men allt är hela tiden i så knäppa former att vi inte kan annat än att skratta. Han ofarliggör därmed oss själva och bidrar således till att ge oss ny insikt. Bravo Strømgren! Likheten med Gaarder fortsätter dock.

Lika genial som jag menar att Jostein Gaarder är, lika tråkig tycker jag att han är som språkkonstnär. Idéerna är fantastiska men den litterära bearbetningen av dem är inget att hänga i julgranen. I Årstidene talar Strømgren med ett klassiskt formspråk som är långt ifrån den säregna dansteater-stil som vi är vana att se honom i. Han framstår som en turist i ett främmande landskap. I bästa fall kunde han kanske sätta fingret på något okänt då han kommer med en frisk blick, men istället radar han upp klichéer och medelmåttigt arbete. Hade allt från soli till ensembleavsnitt varit elegantare skulle de komiska effekterna blivit långt mera intressanta. Vi kunde på den andra sidan argumentera för att han i själva verket försöker att koreografera just medelmåttigt, men om det är hans mål måste också det genomsnittliga tematiseras och göras intressant. I andra akten stannar föreställningen helt av. Situationerna uteblir – med undantag av scenen med den gigantiska grisen – och det känns som om han helt enkelt inte hann koreografera färdigt föreställningen.

Tänk om Strømgren, och Gaarder för den delen, hade en partner att arbeta med. Tänk om Strømgren kunde vara den som levererade de fantastiska idéerna och grov-koreograferade sitt verk, och så kunde någon annan ta över och förfina idéerna. Tänk om Gaarder hade gjort som hans egen romanfigur Petter i Sirkusdirektørens datter. Han hade makalösa idéer men han använde dem inte själv. Han sålde dem till författare och andra som bättre kunde använda dem.

Per Kristian Skalstad och operaorkesterns intrikata spel räddar den andra akten. Det är dock trist att vi måste gå miste om så många musikaliska nyanser genom att musiken är förstärkt.

9/10 2010, Nasjonalballetten

Årstidene, Jo Strømgren (koreografi)

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR