Virtuos regi av Herheim

Det irriterar mig verkligen att vi gav det norska Kritikerlagets Kritikerprisen för musik 2007/2008 till regissören Stefan Herheim. Även om det inte finns en regel som säger att en konstnär inte kan få priset flera gånger är det en etablerad praxis att man endast kan få den en gång. Jag skulle nämligen gärna se att vi gav priset igen till honom, och den här gången för hans La Bohème på Den Norske Opera og Ballett. Trots strålande casting, där Marita Sølberg (Mimi) strålar klarare än tidigare på stjärnhimlen tillsammans med Diego Torre (Rodolfo) och Jennifer Rowley (Musetta), och trots att Eivind Gullberg Jensen klämmer ut allt vad finns av must i Puccinis vanvettigt svulstiga partitur, så är den här föreställningen ett vittnesbörd om Herheims otroliga virtuositet som regissör.

Ett århundrades mest fruktade dödssjukdom är ersatt med ett annat århundrades – lungsot har blivit till cancer. Döden är bokstavligt talat närvarande på scenen i en rollperson. När Parpignol erbjuder sina leksaker är det i dödens gestalt. Han har barnen i sitt våld. Ingen slipper undan. Han får vuxna att marschera, och likt Näcken kan han med sin fiol spela människorna från livet till evigheten. När de fyra bohemvännerna i sista akten slåss är det inte längre på lek som de hotar att ta livet av varandra. Döden eggar dem till hat. Inte bara blir detta en moralisk kamp mellan gott och ont, men det understryks hur vi alla är brickor i dödens ränkspel.

Föreställningen börjar med slutet. Mimi ligger i respirator på sjukhus. Hennes EKG piper regelbundet tills hon dör. Den bakre väggen öppnar sig mot Paris och dramat kan börja utspelas. Emellertid försvinner aldrig de yttre sjukhusväggarna med dödssängen från scenen. Det är också ytterligt läckert (men förfärligt obehagligt gripande) de två gånger världen utanför försvinner i Mimis och Rodolfos kärleksförklaringar. Mitt i vokal älskog krymper rummet de står i tills inget av livet och rörelsen i julens Paris finns kvar i deras handlingsrum. De står helt och fullt i det sterila sjukhusrummets doft av död.

Jag kunde också lovprisa Herheim för hur han får alla på scenen att agera som skådespelare, och de har dessutom blivit ännu mera varma i sina roller från premiären för några veckor sedan. Andra akten är ett mästerstycke i det hänseendet. Den framstår oftast som kaotisk, och visst skall den på ett sätt vara kaotisk också. Det här är underhållning. Det är många människor och små händelser som vävs ihop i en snöstorm av röster som sjunger i mun på varandra. Jag har aldrig sett en så övertygande gestaltning av dessa parallella händelser, och det visuella informerar mitt lyssnande så att jag hör mera av polyfonin än jag hört tidigare i Puccinis partitur. Storslagenheten i livet och rörelsen får tankarna att gå till överdådigheten man kan se på de största och rikaste operascenerna i världen, såsom Metropolitan. Här är det emellertid gjort med ett hantverk och en kunskap som gör att vi inte bara blir åskådare till ett makalöst spektakel. Vi blir till deltagare i festiviteterna.

Det är andra gången jag ser föreställningen, och hellre än att jag fått den förklarad för mig sitter jag nu med ännu flera frågor. Jag har förmedlat en del andra tankar i min artikel i Ballade som jag skrev från öppningsföreställningen. Nästa gång jag skriver om den – och det kommer jag att göra – så blir det en annan artikel. Man blir inte färdig med den här föreställningen.

Herheims La Bohème borde utgöra en modell för operaregissörer att sträva mot. Regissören ställer aldrig sig själv i förgrunden. Det är alltid det ursprungliga dramat som står i centrum, samtidigt som regissören gör föreställningen relevant för oss. Dessutom kan föreställningen läsas på otaliga nivåer, och jag är säker på att ju flera gånger jag kommer att se den, desto mera kommer jag att kunna läsa in i den. Jag har inte sett opera spelas så genomfört i Norge tidigare.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR