Glöd och intensitet

Engegårdkvartetten
Haydn, Solberg, Grieg
2L

Tillfälligt sammansatta kammarmusikgrupper spelar som oftast med en glöd och intensitet som springer ut ur det spontana möte mellan musiker som inte umgås musikaliskt till vardags. Samtidigt saknar de minst lika ofta förmåga att kunna kanalisera energin, eller för att säga det mera vardagligt: de saknar ofta förmåga att ge musiken adekvat form. Engegårdkvartetten började som en tillfällig konstellation som nu håller på att bli ett etablerat begrepp i Norge. De är en ny nog kvartett för att fortfarande besitta glöden, samtidigt som deras erfarenhet tillsammans är stor nog för att kunna formge musiken så att en inspelning skall kunna tåla flera genomlyssningar. Det är intressant att samtliga musiker är konstnärliga ledare för var sin kammarmusikfestival, och med en sådan utgångspunkt kan kvartetten raskt bli ännu mera samspelad.

I Haydns D-durkvartett, op. 76:5 visar Engegårdkvartetten sin höga klass. Virtuosfetischist som är tycker jag särskilt om det vansinniga drivet i sista satsens presto. Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga varför de väljer att spela in just detta. Haydn har väl gjorts på otaliga inspelningar, och även om lyssnaren får insikt i ett intensivt samspel bidrar inte kvartetten till att föra Haydn-förståelsen vidare. Långt viktigare är det då att de spelar in Leif Solbergs kvartett i h-moll. Solberg är nog en obekant röst även för de flesta idoga musikälskare, och med tanke på att han föddes 1914 kan man ju diskutera hur uppdaterat det var att skriva i post-Sandvoldsk stil kryddat av Grieg-element. Inspelningar som denna visar möjligheterna i hans musik som absolut inte får avfärdas endast för att den är historielös. I sista satsens fuga uppvisar kvartetten utsökt kammarmusikaliskt spel och formmässigt är det nog där Solberg är mest intressant. Andra satsen är jag osäker på. Till förstone tyckte jag Solberg framstod som en riktigt klumpig melodiker. Det var som om luften gick ur varje fras i inledningen, som om fortsättningen av melodierna var konstruerade hellre än organiska. Men så undrar jag om problemet hellre ligger i att kvartetten tänker i för korta fraser. Tredje satsen är ett diverterande scherzo som är underhållande men knappast går till historien för ett allvar som satsen inte besitter. Första satsen är mycket innehållstät med imitationer och tvära kast. Det tog mig några genomlyssningar innan jag började höra nyanserna och det intrikata kammarmusikspelet (i komposition och interpretation).

Skivan avslutas med Griegs g-mollkvartett, något de gör med en entusiasm såsom det vore första gången de spelade verket – och det är sagt med de bästa av intentioner. På det stora och hela är detta kammarmusik på en mycket hög nivå, och även om jag på en framtida utgivning skulle tvingas höra åter en Haydn-inspelning så ser jag med glädje fram emot att möta Engegårdkvartetten igen.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR