Filosof och livsnjutare

Tjajkovskijs violinkonsert och Souvenir d’un lieu cher
Janine Jansen (violin), Mahler Chamber Orchestra, Daniel Harding (dir.)
Decca

Jag vet inte om jag ska kalla Janine Jansen för en filosof eller en livsnjutare med fiol och stråke i hand. Kanske jag skulle kalla henne förbaskat irriterande istället? Jag borde nämligen sitta och skriva på hela andra saker än om hennes förträfflighet. Jag skulle bara ta en liten paus och lyssna lite på hennes nya Tjajkovskij-platta, men hon är så fångande att lite blev till mycket.

Varför filosof? Jo, det är som om hon tänker hela tiden. Hon spelar i en ständig ström av förändring. Något är det samma men tiden går och i tidens fortskridande kan inte en utsaga återkomma i samma form. Men det är inte bara att gester repeteras utan förändring. Jansen förändrar dem i deras återkomst. Hon har en förmåga att ständigt tänka nytt runt figurer, och varje musikalisk händelse får sin unika form. Hon varierar och leker ständigt med tempo och dynamik. Hade hon tagit detta ytterligare ett steg vidare hade det gått till överdrift. Nu är det istället bara en enda flytande filosofi.

Tanken allena föder inte någon konst. Livsnjutare är hon för att hon har en helt unik närvaro. Varje gest, varje tanke, är formad med kärlek. Ursäkta floskeln. För mig betyder den något som en av mina stora pianolärare talade om. Han insisterade nämligen på att jag var tvungen att älska toner, att älska fraser, och att älska klanger, och han hävdade också kunna höra min kärlek. Kanske Jansen bara spelar för pengarna och ger en stor F i konsten. I så fall ger hon oss lyssnare en vidunderlig produkt. Men jag tvivlar på det, och även om så vore fallet – om jag hör kärleken i tonen, är den då inte där oavsett vilka hennes intentioner är?

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR