20 år för att hitta Kathleen Ferrier

Första gången jag hörde Kathleen Ferriers namn var från en gammal pianolärare. Titt som tätt kom hon på tal av min lärare, och skulle jag lära något om musik så skulle jag lyssna på henne. Jag var en halvtrög student, så det tog en stund innan jag kom mig till biblioteket. Jag hörde inte många toner innan jag fällde domen: Usch!, tänkte jag, och i ett slag förlorade jag också något av det förtroendet jag hade för min lärare, vilket förde till att jag bara gick för honom i ett år.

Ferrier hade ett alltför stort vibrato och rösten som sådan var inte alls smickrande eller vacker på något sätt. Det var alltför överdrivet operatiskt för mina öron, men nu hör jag att jag överdrev just den aspekten. Hur ofta tänker vi inte att unga människor är friska och öppna för nya intryck. Ack, så fel vi tar när vi tänker så. Jag, såsom de flesta som tror att de börjar bli vuxna och självständiga, hade i själva verket ett enormt behov för att skapa min egen (estetiska) identitet. Efter några få minuters lyssnande hade jag avfärdat Ferrier och således tagit ett steg närmare den estetiska stagnation som jag misstog för mognad och självständigt identitetsskapande.

Nu, snart 20 år senare, ger Decca ut alla inspelningar de har med Ferrier, och priset är löjligt. Jag betalade 250 kronor för 14 skivor samt en DVD. Jag upprepar: priset är löjligt! Jag slår på Frauenliebe und –leben och samma skepsis växer omedelbart fram i mig. Jag tror dock att jag närmat mig mera av den öppenhet jag kanske trodde att jag sökte när jag rundade tjugo år av mitt liv. Ferrier har emellertid inte en klang som omedelbart smickrar.  Ändå är hon en makalös interpret som jag inser att jag kommer att lägga mycket tid på i den nära framtiden.

Vad som framför allt skiljer mitt lyssnande nu från för snart 20 år sedan är att jag då sökte efter bestämda aspekter i musiken trots att jag trodde att jag var öppen, emedan jag nu lättare låter mig överraskas. Nu hör jag vilken sanslöst intelligent texttolkare Ferrier är, och därmed omvandlas långsamt min uppfattning av hennes klang. Hon har en variation i klang och intensitet som försätter oss i Schumanns kärleksdilemman på slutet av 1830-talet, och det växer fram en sympati för hennes rösts skönhet i mina öron. Hennes viskande pianissimo måste anses sublimt i allas hörsel. Hon räds heller inte för att växla tempi på ett sätt som inte många av vår tids (missförstått) texttrogna sångare gör. Även om jag uppfattar det hon sjunger som vackrare och vackrare, så är välklang ändå inte hennes primära mål. Istället är det historien som står vid rodret, och det var nästan som om jag hörde sångcykeln på nytt ikväll. Jag gläder mig verkligen till att bli bekant med henne på alla de andra skivorna.

För övrigt är det otroligt vilka skatter vi ofta kan köpa för en spottstyver. Den här utgivningen är bara en i en lång rad av samlingsboxar. Särskilt DG och Decca kommer ofta ut med fantastiska erbjudanden. Då är det bara att passa på, för de säljs i en begränsad tid. Jag köpte min box på Platekompaniets websidor.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR