Feberdrömmar, humor och ett imponerande kompani

Klassisk balett är en märklig konstform. Don Quixote inleds med en parodisk scen där Don Quixote slåss mot sin egen skugga i feberdrömmar för att rädda Donna Dulcina, en kvinna som endast existerar i litteraturens värld. För att skildra detta tillåts makalöst vältränade och skolerade dansare att dölja allt av sin explosiva kraft för att istället spela ungefär såsom barn gör som skall skildra gamla eller sjuka människor. Genren tillåter det emellertid och borgar för att vi åskådare utövar en korrekt smak genom att skratta åt spektaklet – och visst är det roligt! Nurejevs/Petipas version lägger stor vikt på humorn i föreställningen.

Den klassiska baletten har en annan komponent också, och det är väl det den har mest av. Ibland känns det som om handlingen blott är en ursäkt för att framföra dans i alla möjliga former. Det väsentliga är inte vem som gör vad mot vem, men att det blir dansat runt temat. Fast så undrar jag hur mycket man egentligen tar upp av temat. Det är inte direkt psykologis djupdykningar vi presenteras för.

Jag tänker tillbaka på hur Nasjonalballetten såg ut för tio år sedan. Det är makalöst vad den kan prestera nu. Den har ett kompani som är mycket jämnt, och den har även solister som är av mycket hög klass. Yolanda Correa och Yoel Carreño gav oss en teknisk uppvisning som är sällsynt i Oslo. Vi fick se Correa balansera på tåspets med bara ena foten under en imponerande lång tid, och hon visade också en glimrande sekvens med fouetter mot slutet av föreställningen. Carreño hade kraft, snabbhet och precision och intog scenen med en imponerande energi.

Något annat som vi får i vissa klassiska baletter är eländig musik. Ludwig Minkus musik till Don Quixote står definitivt långt upp på topplistorna för ljud som har skapats endast för att dansare skall ha en bakgrund för sin dans. Här talar vi om ett par timmar med om-pa-musik i olika taktarter.

Ja, klassisk balett är märklig, men den blir bara märklig när vi ställer fel frågor. Ser vi dansen som vad den är, nämligen som dans, då var det här en fantastiskt glimrande föreställning där Nasjonalballetten visar upp ett jämnt kompani på en mycket hög nivå. Att vi får skratta lite förgyller kvällen ytterligare.

9/3 2011, Den Norske Opera og Ballet
Don Quixote
Koreografi: Nurejev efter Petipa

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR