Ett credo?

Lulu är ett av de operadramer där vi har en scen på scenen. I cirkusmanegen i operans öppning träder Lulu – ormen och domptörens farligaste djur – naken ut ur Edens lustgård. Genom stora delar av skådespelet har vi clowner på taket som stilla ackompanjerar händelserna. Dessa skrattretande typer orkestrerar verkligheten, som kanske inte är så verklig då allt föregår i teatern? Dessutom, vad kan de ha att säga dessa gycklare, då de knappast kan tas allvarligt? Eller representerar de fulla människor och barn som säger sanningen till dig? Clownerna agerar också helt konkret på scenen, men de syns inte. Samtidigt blir det allt svårare att veta vem som tillhör deras skaror. Alltmer blandas korten, och till sist är det just dessa som får illustrera hur Jack the Ripper tar livet av Lulu.

Det är svårt att säga vad allt det här betyder, men det vore väl en meningslös reduktion av operan, vore det inte? På ett sätt är Stefan Herheims värld omedelbart tilltalande. Det känns hädiskt att säga något sådant, för verkligheten är alls inte vacker, men den är spektakulär. Här är starka färger och uttryck. Det är som att förflytta sig in i en tavla av Neue Sachlichkeit-konstnärerna på 20- och 30-talet. Samtidigt är det så många lager han spelar på att regin framstår som en intrikat polyfon vävnad. Över scenen på scenen står orden: ”Ei blott til lyst”. Det groteska framstår som lustfyllt. Det sprakar i färger, och man skrattar lätt åt tragedier som framsägs med galghumor. På den andra sidan är dessa ord just en påminnelse om vad vi håller på att se, och kanske är det något av Herheims credo vi läser där också? Vi läser något om operans möjlighet till att röra och vidröra. Dess uttryckskraft kan inte reduceras till bara en fråga om bra eller dåligt. Långt mera står på spel. Detta handlar om andra typer av utsagor.

Det är bara att lyfta på hatten för Herheim och hoppas att vi får återse honom många gånger i Den Norske Opera og Ballett. För egen del hoppas jag verkligen att jag får möjlighet att se Herheims Lulu igen.

Jag måste också till sist nämna att Gisela Stille var makalös i hennes olika transformationer av personen Lulu.

Alban Berg: Lulu (Oslo)
Regi: Stefan Herheim

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR