En tredje norsk nationalorkester?

20/3: Olavshallen i Trondheim
Stavanger Symfoniorkester, Steven Sloane (dir.), Kirill Gerstein (piano)
Verk av Martin, Sjostakovitj och Sibelius

Jag har hört alltför lite av Stavanger Symfoniorkester, något jag menar ännu starkare efter fredagens konsert i Trondheim. Jag ska låta bli att säga något förnuftigt om hur de spelade Frank Martins Symphonie Concertante, pour grand orchestre, då själva musiken framstår som ett mysterium för mig. Sjostakovitj’ andra pianokonsert därimot, med Kirill Gerstein på pianopallen, var en riktigt fest, något som dock framför allt var solistens förtjänst.

Det är nog en lite för enkelt att knyta observationen att Gerstein påbörjade sin pianistiska bana som jazzmusiker, till sättet han fick musiken att svänga. Oavsett varifrån rytmerna kom var detta en fest. Han har en fingerteknik som fick musiken att glitra, och han var inte rädd för att vara vulgär rytmiskt eller klangligt. Sjostakovitj’ konst ställs alltför ofta i skuggan av dess angivliga politiska budskap. Kanhända är den andra pianokonserten en karikatur eller en lång näsa till Sovjetstaten, men om vi lyssnar efter sådana utommusikaliska poäng är det lätt att inte höra glädjen i de våldsamma virtuoserierna. Det var dock små problem i tolkningen. Gerstein hade inte helt tekniken till tonupprepningarna i den första satsen, men när de var över bara satte han upp ett raskare tempo. Vanligen blir jag ganska irriterad över sådant, men i mina öron var det vulgaritetsfesten som stod i första rummet. Orkestern var bra men kunde emellertid inte helt matcha Gersteins virtuoserier.

När vi så efter mingling bland Trondheims societet åter äntrade Olavshallens stora sal var det för att höra Sibelius andra symfoni. Chefdirigenten Steven Sloane la upp till breda penseldrag från de upprepande ackorden som symfonin inleds med. I mina öron blev dessa i tjockaste laget, och den rörelse jag är så van med att ackorden talar om framstod hellre som ett kontant uttalande, som något fastlagt snarare än som något i förändring. Klangen sökte visserligen framåt, men inte bakåt. Ändå övertygade Sloane, till trots för att jag har svårt att hitta ord som inte förtar hans insats. Att jag tar upp en sådan detalj är inte denna gång för att med ett exempel visa till hur Sloane genomgående förhöll sig till verket. Nej, poänget är att jag accepterar hans val. Jag läser själv partituret annorlunda, men jag accepterar Sloanes läsning. Under den långa halvtimme i vilken dirigenten förde oss genom de rapsodiska finska kringelkrokarna var det inte ett ögonblick som inte var noggrant format. Energin och dramatiken var påtaglig. Några gånger föll det undertecknande helt i smaken, och vid andra tillfällen så lyssnade jag till tydligt förmedlade intentioner som utmanade eller ifrågasatte vad jag menar mig veta eller tro om symfonin. Detta är symfonisk konst värdig en stor orkester.

Det sista uttalandet ska dock inte förleda oss att tro att Stavanger nu kommit upp i världsklass. Tolkningen var lysande, samspelet tätt, intensiteten hög, men det finns svaga punkter. Även om ensemblespelet är tätt så saknas den sista precisionen – den som är nödvändig för att klangen skall bli magisk. Musikerna är visserligen ytterst kompetenta, men de absoluta topparna saknas för att höja solistinsatser upp till en internationell nivå. Det svaga spelet kunde också nyanseras mera. Men trots kritiken är detta imponerande symfonisk konst på en mycket hög nationell nivå. När Stavanger symfoniorkester spelar på sitt bästa bör vi fråga oss om Norge inte borde få en tredje nationalorkester.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR