En studie i slapphet

Murray Perahia
Bach Partitor 2-4
Sony

Murray Perahia är en av de få pianisterna i världen som idag som spelar piano så speciellt att man omedelbart kan höra att det är han som sitter bakom tangenterna (jag skulle dock inte vilja genomgå ett blindtest på denna punkt). Med sin lätthet flyger han över tangenterna och kan skapa en helt oöverträffad klangkonst genom de lättare klassikerna. Hans tolkning av Mendelssohns Fantasi i fiss-moll i Oslo konserthus för en del år sedan står fram som ett fyrtorn i min musikaliska uppväxt.

Men kanske jag borde ändra tempus i denna texts första mening. När Perahia nu spelar Bach framstår han som en helt medelmåttig standardtolkare av Bach. Inspelningen saknar det mesta, såsom elegans, charm, dramatik, finess, kontrapunktiskt arbete och klangfantasi. Han inleder med c-mollpartitan. Klangen är obalanserad och punkteringarna i den franska ouvertyren är slappa. De sistnämnda blir dessutom slappare efter några takter. När musiken blir lyrisk står inte den gamla makalösa Perahia att känna igen. Det är ingen linje och ingen magisk ton i spelet. I den raska fugan väljer Perahia en standardfrasering, dvs. han fraserar knappt alls men spelar tonerna något åtskilja. Emellertid lägger han till några betoningar i första temapresentation. Med tanke på hur klumpiga de låter kanske vi bara borde vara glada att han inte spelar dem i andra och tredje temapresentation, men hans inkonsekvens är irriterande. Ja, hela utgivningen är så pass irriterande att jag nu lägger ned min penna och viger min tid till något mera meningsfullt.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR