En avsugning och världens beskaffenhet

Bakgrunden till Magnus Lindbergs nya verk Graffiti är jätteroligt. Det består av ett urval av 63 små skriverier som folk begick i det gamla Pompeji, innan staden täcktes av lava. ”Jeg har snue”; ”Paris var her”; ”Myrtis, du er god til å suge”, ”Den beste fiskesausen” och mycket annat har funnit den snart 2000 år långa vägen till Magnus Lindbergs partitur. Musiken verkligen myllrar av liv. Verket är ganska olikt de senare verken han har skrivit. Jag har uppfattat honom som om han har klara dramaturgiska idéer i sina verk som gör att vi nästan kan följa dem som romantiskt/symfoniska berättelser. Här är ting mera fragmenterat. Ändå är det inte så att han skriver något helt ”nytt” för varje text. Det skulle blivit olidligt med 63 satsliknande avsnitt (eller kanske det vore kul!). Några gånger går de in i varandra och andra gånger står de självständigt på sina egna ben. Utan ljus i salen under första tredjedelen av verket, och då mina latinkunskaper inte är vad de borde, skall jag inte mena något alltför starkt om Graffiti. Jag följde helt enkelt inte med tillräckligt väl. Ändå har jag en känsla av att det här inte är direkt höjdpunkten i Lindbergs skapande.

När Jukka-Pekka Saraste ställer sig framför Oslofilharmonin för att dirigera de högromantiska kompositörerna förväntar jag intet mindre än musik i världsklass. Han är en dramatiker med talang av en grad som gör att jag gärna använder ordet världsklass, och det kan man verkligen säga om hans Brucknertolkning ikväll – i alla fall om vi håller oss till det dramatiska. Det gäller den sjunde symfonin. Han bygger makalöst stora former genom dynamik och genom att modulera tempo, och han har alltid något litet extra att plocka fram ur orkestern. Redan i första satsen var det dock något jag upplevde som annorlunda än jag hört honom tidigare. Bruckner blev märkligt osentimentalt tolkad. Kanske kan det passa till hans kontemplationer över de yttersta orsakerna till världens beskaffenhet, men jag tycker att Saraste körde över för många detaljer där det ligger spännande potential i partituret.

Jag har inte kunnat tåla Brucker tidigare, men mer och mer framstår han för mig som en inte bara intressant men som en stor kompositör. Första satsen är märklig. Om något skall kontrasteras, då står det alltid i förhållande till något annat. Jag får ibland intryck av att Bruckner bryter av en sak med något helt annat som på intet sätt är relaterat till vad som föregåtts. Det är inte en motsats. Det är bara något annat. Det är helt postmodernt! Kanske kan detta försvara den osentimentala tolkningen, men ändå kände jag att det här inte var en av Sarastes bästa partiturläsningar. Det går väl att hålla den grundläggande attityden och ändå visa dessa märkliga kontraster, som ständigt kommer på olika nivåer i musiken? Trots detta kan det inte bli annat än bra när Saraste vecklar ut musiken med den breda penseln. Det kunde dock varit ännu bättre.

20/1 2011, Oslo konserthus
Oslofilharmonin, Jukka-Pekka Saraste
Bruckner, Lindberg

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR