Bu och bravo till Mats Ek

Vanans makt är stor. Tydligen är den så pass stor att man kan tänkas ropa bu efter en föreställning. Det hela gäller Stockholmsoperans besök i Oslo med Glucks Orphée i regi av Mats Ek. Självklart hade de buande fel, men jag är ändå tacksam att vi fick se konst som berörde och upprörde så pass mycket att detta märkliga folkslag som utgjorde majoriteten av åskådarna, gick emot nationalkänslan som kan sammanfattas i ord som ”hygge” och ”hyggelig” och gav uttryck för sitt missnöje.

Mats Ek fick hela Stockholmsoperan att röra på sig. Föreställningen hade dansare, men även de vanliga körmedlemmarna deltog i dansen. Sättet de agerade med musiken blev därmed långt starkare än där man bara tänker ett musikdrama. Jag har inte någon större aning om vad många av rörelserna skulle betyda. Jag förstår inte mycket av varför Amor skulle bäras och sjunga i horisontellt läge. Men jag diggade det. Jag diggade att där det skulle dansas på de saligas ängder skulle även männen vara iklädda tyll. Himmel och helvete kom märkligt nära varandra. Jag älskade scenen då Orphée kom till Hades’ rike och han möttes av halv- eller helnakna människor. Penisar hängde i alla möjliga riktningar och någons armar var groteskt stora. Många var oerhört feta. Ändå, det handlade inte bara om att Ek gjorde något annorlunda. Det är inte därför som jag tyckte om det här. Nej, han är en fantastisk hantverkare. Det var långt mera med scenerna. Mångt och mycket var helt enkelt oerhört vackert, poetiskt och närmade sig Winkelmanns edle Einfalt und stille Grösse. Samtidigt var det massor av humor i det hela, och det blandades med situationer vi kände igen oss i. När Eurydice insisterar på att hennes man ser henne i ögonen, och då hon säger att hon hellre väljer helvete än att följa med honom tillbaka till livet då han är så pass vek i sättet han visar henne sin uppskattning, då äger allt detta rum i ett stiliserat vardagsrum med Orphée som läser tidningen. Vem har inte varit i en liknande situation, samtidigt som det hela blir satt som en fråga om död och liv.

Det är underbart att DNOB fått ett sådant besök från utlandet. Det är underbart att vi fått lov att ta del av vad som blivit uppmärksammat internationellt sett, och låt oss hoppas att detta var det första i en lång rad med gästspel. Oavsett så vill jag se flera av Mats Eks operaföreställningar. För övrigt ropade jag bravo så snart jag hörde de idiotiska buropen.

13/1 2011, Kungliga Operan i Stockholm gästar Den Norske Opera og Ballet
Gluck: Orphée
Mats Ek (regi)

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR