Brittiskt lågtryck

London Symphony Orchestra, Daniel Harding (dir.), Viktoria Mullova (violin)
Verk av Prokofieff och Brahms
16/4, Oslo konserthus

Londonorkestrarna är ökända för deras begränsade repetitionstider. Kanske var det något av problemet i det slappa framförandet av Prokofieffs andra violinkonsert, op. 63. Orkesterspelet var onyanserat, solist och orkester drog i olika riktningar, och Mullova spelade alltför vekt för att kunna klä Prokofieffs direkta uttryck. Detta gällde framför allt de första två satserna. I tredje sats försökte Mullova så gott hon kunde att spela med rytmisk spänst, men med en trög orkester och en dirigent som föredrog helt raka rytmer svängde inte musiken märkbart. Summa summarum var energinivån så låg att detta var respektlöst framfört.

Det var en helt annan energi i Hardings tolkning av Brahms andra symfoni. Det gick raskt. Han presenterade en första och sista sats med energi och driv. Han fraserade förebildligt och balanserade orkestern ypperligt. Kort och gott presenterade han ett utsökt smörgåsbord, men det var som om såväl sillen som nubben saknades på midsommaraftonen. Harding presterade nämligen en tolkning nästan fri från rubato och timing. Lägg dessutom till att han körde över de allra flesta intressanta harmoniska vändningar. Då blir det svårt att få till det tunga, ovillkorliga brahmska suget. Istället fick vi en friktionsfri tolkning med svagt uttryck.

Likheten och kontrasten till förra veckans konsert med Oslofilharmonin är slående. Också då var det en violinsolist, och likaså spelades en betydande symfoni efter pausen. Emellertid hette solisten Henning Kraggerud, och den intensiteten han lägger i tonen är stark nog för att jag gärna skulle höra honom spela långa kromatiska toner. Lägg dessutom till att det var Jukka-Pekka Saraste som dirigerade Sibelius femte symfoni, och det uppstår som oftast något magiskt mellan honom och Oslofilharmonin. Jag har hört London Symphony Orchestra vid en rad tillfällen. En gång tände det till och vad jag hörde är en av de största orkesterupplevelser jag haft. Det är därför jag fortsätter att höra de, gång efter gång, trots att de alla andra gånger presterat platta standardtolkningar. Jag hör dock långt hellre Oslofilharmonin på en genomsnittlig dag än jag hör LSO skaka av sig ännu en medelmåttighet.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR