Att spela kultur

10/3, Den Norske Opera & Ballett
Les Arts Florissants, Le Jardin des Voix, William Christie (dir.)
Musik av barockkompositörer

Det är en kliché att summan blir större än de enskilda musikerna i samspelet. I samklangen mellan två toner handlar det förutom om de två individuella uttrycken om intervallet, om hur de olika musikernas klanger spelar med och mot varandra, om hur övertonernaslår mot varandra, om förväntan, om upplösning och avlösning, och allt detta på ett sätt som gör att 1+1 blir långt mer än 3. Här handlar det om två aktörer, eller om så många aktörer som det är i musiken, men det finns ytterligare en nivå av musikens magi, och jag vill sammanfatta den i ordet kultur.

Ensemblekultur är när det, förutom de enskilda musikernas vilja och dirigentens sätt att sammanföra det hela, finns en underliggande kollektiv kunskap som ger ytterligare dimensioner till alla de synergieffekter som redan gör ett framförande till ett under. Ensemblekultur är vad en rad eminenta musiker inte kan uppnå för att den tredje aktören saknas. Les Arts Florissants under ledelse av deras grundläggare William Christie sitter på en sällsynt gemensam kunskap som de förvärvat under tre decenniers hårt arbete. I afton spelade de barockmusik på ett sätt vi knappt hört i Norge (jo, vi hörde något liknande i Kongsberg för några månader sedan med Akademie für alte Musik).

Med sig hade de Le Jardin des Voix, som är en akademi, en avancerad skola för fantastiska sångare. Även om dessa inte har den erfarenhet som ensemblen har ligger det i den kraftiga kollektiva kunskapens natur att den kan sätta sig även i nykomlingen. Är man nära den och rör vid den kan man få del av den. Sångarna framträdde stilmedvetna, och genom hela kvällen presenterades ett sällsynt tätt samarbete mellan kroppen av ensemblesångare, dirigent och orkester. Det är framför allt just detta kollektiva som stod fram som det mest makalösa under aftonen. Som solister var de imponerande men med ett undantag var de bleka skuggor i förhållande till vad de kunde göra när de fikk roller som ensemblemedlemmar, och således fick del i den gemensamma kunskapen. Undantaget hette Emanuelle de Negri, och jag vet inte om jag har hört barocksång på den nivån som hon sjöng det (ok, nu låter jag mig rivas med och var nog osakligt positiv, men ursäkta mig behovet för detta – kvällen var verkligen makalös!). Kvaliteten hon hade i samtliga register, och hennes behärskning även i det låga registret var imponerande, något hon använde till att röra åhöraren till tårar.

Operan förtjänar att utstå offentligt spott och spe för att de låtit Allessandrini glida ur sina händer. Emellertid kan det lindras av att de lyckats få hit de makalösa tolkningarna av barockmusik som vi hörde denna tisdagskvällen.

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR