Att göra sin plikt

Oslofilharmonin har nu presenterat sitt program för nästa säsong, och de gör varken mer eller mindre än sin plikt.

Innan Oslofilharmonin lanserade programmet för nästa säsong började jag vässa min vokabulär med illsinta adjektiv, men jag har inte fått användning för dem. Förra årets program var under all kritik. Det stack mest i ögonen att OFO valde att inte spela på Ultimafestivalen, och det sände signaler om en oansvarig konstnärlig ledelse som ignorerar sitt ansvar för sitt lands kultur. Årets program är dock långt bättre. Filharmonin slipper skämmas, men programmet framstår som passivt. Vi presenteras med två norska uruppföranden med musik av Henrik Hellstenius och Lasse Thoresen. Det kunde ha varit värre men särskilt stort tänkt är det inte. Vad annars gäller samtidsmusikprofilen är den visserligen på en nivå som är långt bättre än det var under Jansons/Okkelmos regim, men som helhet är det passivt. Vid sidan av två verk av Magnus Lindberg och konserten under Ultima är det mest radikala som presenteras halvtonala nyare kompositörer eller klassiska modernister. Det är ett kvantsprång tillbaka till säsongen 2006-2007. Då var det inte var en skiljelinje mellan det klassiska och vår egen samtid, och samtiden särskilt markerades med en egen festival för Norges mest intressanta kompositör just nu, nämligen Rolf Wallin. Säsongen planerades när Morten Walderhaug fortfarande var direktör för filharmonin.

På utövar- och dirigentsidan skall OFO ha ära för att ge norska solister en möjlighet till att få 15 minuter i rampljuset (som oftast varar i en dryg halvtimme i ett konserthus). Det är lysande att vi får höra Truls Mørk, Leif Ove Andsnes, Henning Kraggerud, Håvard Stensvold och Håvard Gimse, och lika gott är det att vi får höra yngre förmågor som Vilde Frang Bjerke, Marita Sølberg, Tine Thing Helseth och Anders Clemens Øien. När det gäller internationella artister får vi höra självaste Arcadi Volodos vid flygeln på öppningskonserten. Dessutom kommer såväl Martin Fröst som Anne-Sophie Mutter (som undertecknade gärna kunde vara förutan). Visst är detta bra, men jag saknar ändå att vi kunde få ytterligare en liten handfull med internationella toppnamn till Oslo så att OFO inte bara kan verka som Norges fönster mot världen, men också som världens fönster mot Norge.

Summa summarum är det ändå mycket fint att se fram emot. Filharmonin gör sin plikt mot samtidsmusiken, mot norska utövare och de ger oss en smakbit av vad som händer i vida världen. Trots detta är det knappt mer än ett pliktuppfyllande program. Trots den nya operan är OFO fortfarande landets musikaliska flaggskepp. Låt oss hoppas att vi snart kan få en visionär som styrman. Men å andra sidan kan man undra om det kommer att hända i ett land där jantelagen är så stark att tydliga åsikter sällan faller i god jord.

DEL

3 KOMMENTARER

  1. Det kan ikke være lett å være et symfoniorkester. Som OFO skriver så må de innfri masse ulike ønsker og forventninger og presentere ulike stiler. Jeg vil gjerne høre mer samtidsmusikk, men jeg har en mistanke om at majoriteten av de som går i konserthuset helst vil ha de kjente klassikerne. Orkesteret prøver å være politisk korrekt og gjøre alt på en gang, og dermed blir programmet visjonløst kanskje?

    Et visjonært program må vel ta sjansen på å satse på noe og dermed skuffe enkelte grupper. For eksempel en sesong med fokus på ukjent norsk romantisk musikk (samtidsmiljøet ville ha klaget), en sesong med barokkmusikk (barokkpolitiet ville ha kritisert en for lite autentisk framføring), eller en sesong som presenterer den internasjonale aktuelle samtidsmusikken (Mye av dagens publikum ville ha vegret seg for å gå på konsertene).

    Jeg er opptatt av at det er en ide eller et tema bak konserten slik at den blir en helhetlig forestilling, og ikke den typiske tilfeldige sammenstillingen av verk. Hvis jeg skulle gå og høre Lasse Thoresen sitt nye verk, så er jeg i samtids-modus og ikke særlig interessert i å høre paukeslag-symfonien til Haydn som også spilles. Noen få konsepter har de likevel laget, som «middelhavsvarme i januar». Men særlig originalt er sesongprogrammet vel ikke.

  2. Først av alt, gratulerer med blog – dette skal det bli interessant og moro å følge med på.

    En anmeldelse av et orkesters sesongprogram er noe jeg liker å lese – og jeg vil gjerne utfordre/oppfordre deg til å ta for deg de andre orkestrenes programmer også. Kanskje vi på sikt kan få i Norge noe som ligner på den tyske prisen for «Årets Program» gitt av kritikerne?

    Å planlegge et sesongprogram er en vanvittig kabal. Ofte starter det med spenstige idéer og innspill fra kunstnerisk ledelse og musikere, så blir disse idéene drept en etter en av tradisjonelttenkende gjestedirigenter, solister og ikke minst agenter – og av økonomien. Etterlysningen av større internasjonale navn hos Oslo-Filharmonien har vel mest med det siste å gjøre.

    Hvor mye makt direktørene har i forhold til kunstneriske ledere og musikerne i programkomitéene varierer nok fra orkester til orkester – og i hvert orkester ettersom hvem som har de ulike jobbene/vervene. Men i det store og hele tror jeg du tillegger direktørene for stor betydning. De har på ingen måte samme repertoarstyring som f.eks. operasjefen eller teatersjefene, eller de tyske orkesterintendantene. I norske orkestre har tradisjonelt musikernes repertoarkompetanse blitt høyt verdsatt og nyttiggjort gjennom programkomitéene, og den kompetansen har ikke vært vesentlig når direktører har blitt tilsatt. Tror det kan være like legitimt å spørre om OFOs musikere tør velge sine mest visjonære kolleger til programkomitéen.

LEGG IGJEN ET SVAR