Att dansa en konflikt

Ina Christel Johannessens Klokka 3 om ettermiddagen, som dansas av Carte Blanche, är en politisk föreställning med ett tydligt budskap. Programmet talar visserligen endast talar om stämningar, atmosfärer, tid, att arbeta med steg, etc., men man skall vara tämligen frånvarande för att inte gripa berättelsen. Vad som händer klockan femton är bundet till konfliktområden, och kanske särskilt till mellanöstern.

Golvet är jordbrunt och uttorkat. Bakgrunden är en något abstraherad landskapsbild med tydligt markerade stängsel och fysiska gränser. Föreställningen inleds med ett solo. Allt är ryckigt och våldsamt. En del av språket är lånat från mera traditionell dans, men inga rörelser tas helt ut. Det avstannar tidigare än så. Mannen är lika fångad i sin egen kropp som han är fångad i en strid mellan statsmakter – erkända eller inte – som han inte kan råda över. Sådan är också mycket av koreografin i verket.

På bakgrunden med tecknade gränser öppnas senare dörrar, och på insidan av dessa uppenbaras kartor över konfliktområden i världen: Israel/Palestina, Bosnien, Korea. Vi ser män som kastar pil mot dessa kartor, och för varje gång en pil landar – vilket de gör lika skoningslöst och planlöst som oprecisa bomber – så dundrar et ljud genom salen.

Den kanske starkaste scenen är där en kvinna (Camilla Spidsøe Cohen, som är föreställningens starkaste dansare) och en man ständigt söker att omfamna varandra, men avståndet blir längre och längre. Allt fler människor kommer i deras väg. Allt fler drar dem ifrån varandra när de funnit varandras armar, och till sist står en mur av människor emellan dem. Allt de har kvar är längtan och förtvivlan.

Egentligen irriterar jag mig över föreställningen. Jag irriterar mig över hur kanske onödigt explicit Johannessen varit i sin vilja till att uttrycka det politiska budskapet. Jag irriterar mig också över hur hon sträcker ut sin berättelse i tid. Temat har visserligen diskuterats och krigats över i tusentals år, men har hon verkligen ett dansmaterial som är starkt nog för att bära i en och en halv timme? Jag irriterar mig över att jag så klart förstår vad föreställningen handlar om, att jag så starkt kan identifiera mig med de unga älskande som inte kan få varandra. På den andra sidan har det nu gått snart en vecka sedan jag såg föreställningen, och det är fortfarande bilden från den som lever på näthinnan. Jag berörs fortfarande av människors ryckighet, av det konfliktfyllda inåt i människorna som är en bild på utomvärlden, på all ilska och aggression som tematiserats, och inte minst på hur Johannessen faktiskt fått mig att tänka på de temana som jag så mycket irriterar mig över att ha förstått och sett alltför väl.

30/9, Den Norske Opera og Ballett

Carte Blanche, Ina Christel Johannessen (koreografi)

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR