30/9, Oslo Konserthus
London Philharmonic Orchestra, Gennady Rozhdestvensky (dir.), Jean-Yves Thibaudet (piano)
R. Strauss, Ravel, Tjajkovskij
Rozhdestvensky lade an en mycket tillbakadragen ton i kvällens första verk, vilket var Richard Strauss Metamorfoser. Det är sällan jag använder ordet vackert, men den här tolkningen var genomgående sådan. All var smickrande och polerat, och endast i liten grad utmanade musikerna sina lyssnare. Vi kunde bara luta oss tillbaka och låta oss föras med av de mjuka toner som ömt smekte våra öron. Eller? Undertecknade fick ett stort problem och det är att tolkningen alls inte stämde med den högromantiska Strauss jag känner. Låt vara att Rozhdestvensky visade kvaliteter genom det inåtvända som jag inte hört i verket förut, men jag saknade långt mer än jag menar att dirigenten vann. Sagt lite diplomatiskt accepterar jag tolkningen men jag tyckte inte särskilt mycket om den.
Jean-Yves Thibaudet har gett mig en av mina riktigt stora pianoupplevelser. Det handlade om Debussy. Genom det mest kreativa användandet av flygelns tre pedaler som jag någonsin har hört visade Thibaudet mig sidor vid Debussy som jag inte visste att han hade. Med de stora förväntningarna jag hade blev fransmannens fall mycket hårt. Inte bara fallet var hårt men också klangen. Kanske låg något av problemet här i att jag satt på fjärde raden och Thibaudet försökte frammana en klang som skulle tala helt bak till trettiosjätte raden. För mig klingade det emellertid ganska rått på ett sätt som inte klädde Ravels vänsterhandskonsert. Heller inte de svagare nyanserna hade någon särskild närvaro eller något spel med färger som tvingade sig på min uppmärksamhet i positiv bemärkelse.
Den avslutande Pathétique-symfonin av Tjajkovskij spelades med något av samma attityd som Strauss Metamorfoser. Skulle jag bara ha hört det avslutande Adagio lamentoso isolerat, då skulle jag troligen ha fascinerats av stillheten, av det tillbakadragna och eftertänksamma som Rozhdestvensky fann i partituret. Skulle den dessutom ha efterföljts av en infernalisk tolkning av den tredje satsens scherzoaktiga marsch, då skulle effekten ha blivit ännu större. Emellertid fick vi höra en ganska matt marsch som fick luften att gå ut ur sista satsen. Dock måste jag säga även här att jag accepterar tolkningen. Allt var format in i minsta detalj. Jag uppskattar också att få höra delar av partituret helt rent och klart, vilket är långt ifrån såsom symfonin oftast spelas. Emellertid är det problematiskt att tänka sig och höra en quasi-intellektuell Tjajkovskij; för att inte tala om att höra hans sjätte symfoni helt utan patos.
