Imponerande dans till musikalisk svada

blue-ladyTänk dig Yann Tiersens musik till Amelie-filmen, men all charm är bortskalad. Det finns inte kvar några referenser till cabaret-musik. Borta är den drivande känslan som finns i hans repetitioner. Allt som finns kvar är klangen av Tiersens i utgångspunkten mycket enkla musik, och resultatet är en meningslös klanglig bakgrund. Eller: tänk dig att någon försökte sjunga till något som liknar en minimalistisk komposition av Steve Reich, och tänk dig att han försökte låta som Leonard Cohen, men tänk dig också att sångaren saknar djupet och musikaliteten i Cohens röst, och tänk dig att kompositionen helt saknar den intrikata elegansen i variationerna till Reich. Eller: tänk dig minimalistisk musik där kompositören tror att minimalism handlar om treklangsackord istället för hur treklangerna behandlas, och därmed blir musiken alltför varierad för att vara minimalistisk, men den blir samtidigt fullständigt banal och utan kraft att kunna utsäga något viktigt.

Jag måste säga att det är svårt att beskriva René Aubrys musik. Jag har försökt och misslyckats med att säga det genom att beskriva vad den saknar, men det är alltför svårt. Låt mig istället bli tabloid. René Aubrys musik är den värsta svadan jag hört på länge. Anledningen till att jag skriver om den är att musiken var koreograferad av Carolyn Carlson i verket Blue Lady, ett verk som tydligen skall ha skapat «bølger på den internasjonale arena i 1983» (programmet till festivalen Coda). Ibland undrar jag hur det är möjligt för konstnärliga människor att vara så smaklösa i andra konstarter. Carlson försökte säga något mycket väsentligt med sin koreografi, men hur kan hon göra det när hon (sam)arbetar med dumheter? Jag önskar så innerligt att jag kunde ta dansen till Tero Saarinen mera allvarligt än jag gjorde, för jag tror han var oerhört imponerande, men min musikaliska integritet satte stopp för det.

19/10, Den Norske Opera og Ballett
Blue Lady
Carolyn Carlson, koreografi
Tero Saarinen, dans

DEL

LEGG IGJEN ET SVAR